Vi höjer våra glas.....
av Siv Andersson
En mor finns med från början
som källan till ditt liv.
Med kärleksfulla blickar
hon följer varje kliv.
Sen livets första måltid
har hon bjudit dig att smaka.
Hon ger dig av sin omsorg
utan krav att få tillbaka.
Hon tas så lätt för given
som lindring av besvär.
Och sällan blir hon tackad
och sedd för den hon är.
I livets alla skeden
förblir hon dock densamma...
Vår alldeles unika
högt älskade mamma.
En helg, för vår underbara mamma.
Där var det även en bukett med tulpaner och tända ljus. Det var riktigt riktigt fint när hon klev in i rummet.
I buketten låg ett litet brev med en fin vers till vår underbara mamma.
Åå det är så roligt att få göra detta för vår mor, det behöver hon om någon.
När mamma checkade in fick han ett paket av receptionisten.
I paketet var det en lapp med att det skulle serveras plankstek alá Aurum, röttvin och dessert. Klockan 16 var det ett dukat bord i restaurangen, där blev mamma & Holger serverad den goda middagen.
Under middagen kom servitrisen med ett nytt paket. Det var en biokväll med filmen Luftslottet samt popcorn och läsk. Chaufför dit var lillasyster. Jag pratade med Sandra och vi skrattade för hon sa:
-Nog allt var dom lite fnittriga....hihih
Efter filmen hämtade jag och Henke dom, skjutsade tillbaka dom till hotellet och sa godnatt, ses imorgon.
För då fyller värdens bästa mamma år!
Hipp hipp hurra!
Organ som en tjugoåring!
Måndag morgon
Vilken överraskning,tack!
-Älskling nu går jag ner och gör frukost. Du kan börja packa.
-Va, packa till vad?
-Det får du se.
-Hallå!, Vart ska vi?
-Klockan nio åker bilen.....
Det var med andra ord bara att kliva upp, ggääässsppp! Men är det något som jag älskar så är det överraskningar, men jag vill gärna ha koll på läget hihihih. Jag försökte fråga ut Tilde oxå men det gick inte heller. Henke sa bara att jag skulle inte vara så nyfiken. Men jag fick iallafall veta efter många frågor utan svar att våra vänner Per & Marika skulle med, tjohoo!
Jag packade, åt frukost och drack mitt morgonkaffe. Sedan hämtade vi Per & Marika. Hon blev som jag väldigt överraskad utav att Per glatt sa att han skulle packa en väska. Men med vad? Hon var lika undrande som jag.
Bilfärden blev som både jag och Marika snabbt listade ut, mot Sundsvall. Där checkade vi in på Grand Hotell, som även vi hade listat ut.
Jag och Henke bor alltid där då vi är övernattar i Sundsvall. Ett jättefint hotell. Men under bilfärden så fick Henke 2 sms som han visade til Perra eftersom han körde. Då förstog jag eller anade att det var någon mer som skulle vara i Sundsvall med oss. Jag började kolla på facebook om någon skulle ha "försakt" sig. Hittade inget men hade jag kollat igenom gårkvällen inlägg skulle jag ha hittat att Per hade floskat sig, hihihi. När vi sitter på hotellrummet knackar det på dörren. Och när jag öppnar vem står inte där om inte våra vänner Per & Marina, tjohoo!
Så himla trevligt!
Först var vi 2 tjejer:
Sedan blev vi 3 brudar, så himla kul!
Sedan åkte vi iväg till Eon:arena för att se AIK spöa Timrå.
Kan det bli bättre när man åker iväg till en annan stad för att se matchen, och få se vinst! Nu gör vi oss klara för att gå ner och äta på hotellet och sedan dra iväg till Casinot. Hm, ska hålla hårt i plånboken så vi inte förlorar så mycket pengar.......men håll tummarna att vi går därifrån med ett stort +
Kan man få en bättre överraskning? Tack min underbara sambo, tack Per & Marika, Per & Marina för att ni följde med. Och ett stort tack till våra vänner Veronica & Roger som sköter vår Tilde Vilde.
En tyst minut
Idag kl 20:28 för 1 månad sedan somnade min älskade bror Peter lungt och stilla in i sitt hem.
Jag och min familj kommer att hedra honom med en tyst minut då.
Jag vill även tacka alla nära och kära som har skänkt pengar
till Peters minnes fond, tusen tusen tack. Det betyder så mycket.
Begravning och avsked.....
När vi kommer till kapellet och man fick se Peters otroligt vackra urna med fotot stå där framme så kom tårarna igen. Där framme var min älskade bror. Min älskade bror som har kämpat så länge mot denna grymma och hemska sjukdom. Men jag måste tänka att nu lider han inte längre.....Det var en jättefin begravning. Prästen som även han hette Peter var jättefin. Han nämde om att vi skulle tänka oss ett seglande skeppet.
Så här beskrev Nina, Peters vän, prästens ord:
Han liknade en människa vid ett stort, vackert skepp med fyllda, vita segel. När det lägger ut från hemmahamnen och seglar iväg kan man länge stå kvar på kajen och fortfarande se det.
Men det blir mindre och mindre, tills allt som återstår är en vit, liten prick, som till slut försvinner bakom horisonten. Fast det ståtliga skeppet är ju inte borta för det! Du som står kvar där på kajen säger kanske: ”Nu försvann det”, men någon annan, långt där borta, ropar samtidigt glatt: ”Titta, titta! Nu kommer det!”
Jag tyckte det var så fint sagt av prästen. Man får en så fin bild framför en.
När jag lämnade min ros vid Peter urna ville jag säga honom en sista hälsning:
Min bror Per-Åke fick gå med urnan till Peters grav. Där lade vi ner rosorna igen och tände ljus. Det blev så fint med alla blommorna och ljusen. Dom vackra rosorna och dikterna har han med sig i graven. Det kändes om som om jag aldrig ville gå därifrån, jag ville inte lämna Peter.......men jag vet att han lever kvar i våra minnen. Sedan vet jag att han finns hos oss alla. Och han vill inte att vi ska vara ledsna, han lider inte längre, han har det bra nu. Han vill att vi ska ta vara på livet och vara rädda om varandra.......även Peter, ville leva så mycket längre......han ville inte lämna sina barn. Han sa ofta till mig:
-Jag har inte tid att dö. Mina barn ska inte växa upp utan sin far. När dom är myndiga, då kan jag dö.
Nu blev det inte så, fast Peter ville så orkade inte hans kropp längre.
Sedan hade vi en fin minnesstund hemma hos Peter. Lotta hade bakat och mamma hade gjort smörgåsar. Jag fick då chansen att prata och träffa en del av Peters vänner. Det känns så skönt att veta att Peter hade vänner som verkligen brydde sig om honom. Tack Niclas, Nina, Alf med fru, Basse! Ni har satt en guldkant i min brors liv. Ni betydde alla så mycket för honom. Och även för mig känns det så skönt att veta att han hade fina vänner som verkligen fanns kvar, när dom andra hade gått!
Jag vill tacka ALLA som ville hedra Peters minne med att vara på begravningen, minnesstunden, skänka blommor eller till cancerfonden. Ni har alla betytt så mycket för mig men framför allt för vår mamma. Min mamma har varit en kämpe under Peters sjukdomstid men även nu efter hans bortgång.
-Älskar dig mamma! Tack för att du finns.
Vila i frid älskade broder!
Nu är vi snart är på Åland
Imorgon flyger vi.
Gravid? Nä, skulle inte tro det!
Grattis Emma, mitt 1:a Gudbarn!
.........Och även i det tysta finns detta alltid kvar
- att man känner något särskilt för det gudbarn som man har.
Bild från Emmas blogg
Det är otroligt vad tiden går fort. Den där söta lilla sparvungen som jag skötte ofta ofta ofta har nu blivit 17 år. Hjälp, hur gammal är jag då? Om hon fyller 17 år idag. Livet leker verkligen för henne och kunde det bli något annat än en tokig häst tjej? När ens pappa och mamma är hästtokiga båda två. Själv får man sig väl inte ens upp på sadeln längre, hihihih. Jag hoppas att hon får en helt underbar dag. Jag gav hennes present lite i förskott, hon behövde det då. Och det är ju det vi gudföräldrar är till för, hjälpa till eller hur? Tyvärr är det många år som vi inte har haft kontakt, av många olika anledningar. Men jag har lovat mig själv att alltid finnas där för Emma. Det är ju ett löfte som man ger som Gudföräldrar. Hon har lovat att komma förbi nästa gång hon är till Skellefteå. Gissa om jag längtar.
Jag vill att Emma ska kunna känna att hon kan komma, ringa eller bara messa om det är något. Spelar ingen roll vad. Vi finns här för henne och hon är alltid välkommen. Hon är ju en som "tillhör" familjen oxå. Det är ju ett uppdrag som man tar på sig livet ut som gudföräldrer. Att finnas där, stötta, trösta och bara vara en vän som ser till att man mår bra.
Så Emma, ännu en gång stor grattis kram! Livet leker, men ta det lungt.....gör inget som inte jag skulle ha gjort ;-)
Peter Lundmark
Tack till er alla som hörde av sig idag angående annonsen i Norran, det värmde. Jag är glad som har så många fina vänner runt mig.
I dagens (lördagen 9:e Jan) Norra kunde man läsa om vår älskade bror. Jag kan säga det är inte lätt att skriva. Vad och om ska man skriva. Man vill skriva så mycket man jag vill INTE skriva ett "CV". Det spelar väl ingen roll vart man har gått skola, vart man har jobbat eller vilka personer man har varit gift eller har barn med. Iallfall det blev ca 5 timmars skrivande och gråtande innan jag var klar Och innan Norran var nöjd, suck. Så här såg min färdiga "om Peter" ut först:
Peter Lundmark
Vår älskade pappa , son, vår bror och vän, har den 19 december på Röjskär Åland lämnat oss lugnt och fridfullt, endast 45 år gammal. Han var född och uppvuxen i Skellefteå, men flyttade i tidig ålder till Stockholm och sedan vidare till Åland. Där levde han de sista åren tillsammans med sina älskade barn Adam och Meja Barnen var verkligen allt och det som betydde mest för Peter.
De veckor som han inte hade barnen var han tyvärr en väldigt ensammen person, men lärde sig att leva med det. Men han var även tvungen att lära sig leva sin svåra cancer sjukdom som sedan även skulle ta honom ifrån oss. Peter ville aldrig ge upp han kämpade i så många år med denna cancer att man nästan glömde bort att han var sjuk ibland, han klagade aldrig. Han åkte mellan behandlingar från Åland till Uppsala helt själv. Trots sin svåra cancer gav han aldrig upp hoppet, han planerade in i det sista att nästa vår, nästa sommar då ska jag….. Men det kom aldrig en nästa vår eller sommar. Det kom bara en kall vinter.
I sommras var han så pigg och kände sig så strak. Peter gjorde en extra semestertripp med barnen till Leksand sommarland för att sedan köra hem till Norrland. Det sista han sa innan han åkte tillbaka till Åland var att vi skulle ses igen till jul, då skulle han och barnen komma hem igen. Men det blev inte så. Peter insjuknade på sin 45 årsdag, en månad senare skulle hans kropp inte orka mer Han själv ville aldrig ge upp, han kämpade och kämpade. Peter ville så mycket mer, han ville inte lämna sina barn han ville inte dö. Men kroppen orkade inte längre den var slut. Peter fick tillbringa de sista dagarna i sitt hem tackvare vår mamma som skötte om honom. Det känns så bra är att Peter fick somna in i I hemmets lugna vrå, det hus som han största delen har byggt själv med sina egna händer. Han fick lungt och fridfullt somna in med dom som betydde mest för honom vid sin sida, med sina älskade barn samt vår mor och en broder. Men deras händer i hans händer.
Jag pratade med Peter samma dag som hans vandring i livet var slut, jag fick säga de där sista orden till honom. Jag är så tacksamm som har fått ha honom som bror och vän. Jag ville så gärna berätta det en sista gång för honom, säga tack för allt han har gjort för mig han har alltid ställt upp när jag behövt hjälp. Jag ville berätta hur mycket vi kommer att sakna honom. Peter lyssnade men kunde inte svara, men jag vet att han hörde och förstog varje ord jag sa. Några timmar senare somnade han in, hans vandring i livet var då slut och med det även hans lidande.
Peter längtade alltid hem till norrland på sommaren och till jul, att få komma hem igen och träffa oss alla. Han längtade hem och vi längtade efter honom. Men nu står vi här med gråt och saknad. Men våra minnen kan ingen ta ifrån oss. Dom kommer alltid att leva vidare. Det känns tungt att han inte finns hos oss längre, att aldrig få höra hans röst eller hans underbara skratt, att aldrig få ge honom en kram.
Men en sak vet jag, att nu är det en till stjärnorna som lyser starkat på himmelen, och det är Peter och han kommer alltid att lysa över oss. Vi kommer att sakna Peter så mycket och det kommer alltid att saknas en speciel puzzelbit i våra hjärtan. Saknaden av honom kommer aldrig ta slut och minnena kommer aldrig att suddas ut. Inom oss alla lever han kvar och vi minns honom som den starka kämpen han var. Ibland liksom hejdar sig tiden ett slag och någonting alldeles oväntat sker Världen förändrar sig varje dag men ibland blir den aldrig densamma mer I minnet lever Peter kvar. Vi får tänka oss, som om han tog en promenad. Att Vi ses igen, inte nu men om ett tag!
Genom syster Jenny
Men innan allt vart och blev OK med Norran så var det bara halva texten kvar, suck!
Peter Lundmark, Röjskär, Åland, en älskad pappa, son, bror och vän, somnade lugnt och stilla in den 19 december. Han var född och uppvuxen i Skellefteå men flyttade i tidig ålder till Stockholm och sedan vidare till Åland. Där levde han de sista åren tillsammans med sina älskade barn, Adam och Meja.
Peter hade varit tvungen att lära sig leva med sin svåra cancersjukdom och gav aldrig upp hoppet. Han kämpade i många år och planerade in i det sista. En månad efter hans 45-årsdag orkade inte hans kropp mer, men själv ville han inte ge upp. Peter ville så mycket mer, och han ville inte lämna sina älskade barn Adam och Meja, han ville inte dö.
Peter fick tillbringa den sista tiden i hemmets lugna vrå, i det hus som han till största delen hade byggt själv. Han fick lugnt och fridfullt somna in med dem som betydde mest för honom vid sin sida, sina älskade barn, vår mor och en bror med deras händer i hans händer.
Jag pratade med Peter samma dag, jag fick säga honom hur glad jag är som har fått ha honom som bror och vän. Jag fick tacka honom för allt han gjort för mig, att han alltid ställt upp. Berättade hur mycket vi kommer att sakna honom. Peter lyssnade men kunde inte svara. Han hörde och förstod varje ord jag sa. Några timmar senare somnade han in, hans vandring i livet var då slut, även hans lidande.
Nu står vi här med gråt och saknad. Men våra minnen kan ingen ta ifrån oss. Det känns tungt att han inte finns hos oss längre, att aldrig få höra hans röst, hans underbara skratt, att aldrig få ge honom en kram. Men en sak vet jag, en av stjärnorna som lyser starkt på himmelen, det är Peter och han kommer alltid att lysa över oss. Det kommer att saknas en pusselbit i våra hjärtan. Inom oss alla lever Peter kvar och vi minns honom som den starka kämpe han var. Vi får tänka oss, som om han tog en promenad och vi ses igen, inte nu men om ett tag.
Systern Jenny
Stöd Cancerforskningen, tveka inte!
Var med och hedra minnet av Peter Lundmark, en god vän och en riktig kämpe, genom att ge ditt stöd till Cancerfonden!
Peter slogs målmedvetet mot sin cancer under många år, men till slut - den 19 december 2009, en månad efter hans 45-årsdag - orkade kroppen inte längre. Lugnt och stilla somnade han in i sitt eget hem, omgiven av sina närmaste.
Utan forskning kommer det fortsättningsvis att vara alltför många som rycks bort för tidigt, så ge ditt bidrag - ingen summa är för liten!
Alla känner vi någon som drabbats; någon som kanske gått segrande ur striden eller fallit offer. Nästa gång kan det vara du eller någon du älskar.
Jag har själv skänkt 500 kronor, så minst 50 kronor har du säkert råd med, inte sant? Låt oss gemensamt visa världen att min målsumma på 15.000 kronor är för liten!
Tack för att du bryr dig. / Nina
KLicka här: STÖD CANCERFORSKNINGEN! Så kommer ni direkt till Peters minnesfond.
Texten är kopierad från Peters minnesfond
Varför?
En bit ur annonsen som tyvärr blir ändrad till ca hälften:
.....Jag pratade med Peter, jag fick säga de där sista orden till honom. Jag är så tacksamm som har fått ha honom som bror och vän. Jag ville så gärna berätta det en sista gång för honom, säga tack för allt han har gjort för mig han har alltid ställt upp när jag behövt hjälp. Jag ville berätta hur mycket vi kommer att sakna honom. Peter lyssnade men kunde inte svara, men jag vet att han hörde och förstog varje ord jag sa. Några timmar senare somnade han in, hans vandring i livet var då slut och med det även hans lidande.....
Jag ska fortsätta att ändra i texten. Den skall vara inne imorgon innan lunch så det är lika bra att börja med det på en gång. Ännu en kväll med tårar på min kind. Det är så jobbigt när man läser texten och jag är ju en känslig människa. Och när det då handlar om ens älskade bror blir det ännu svårare.
Nu är det bestämt vilket datum.
Skrattar, gråter, lever och är. Lever efter parollen att man skall sörja och få vara ledsen, men aldrig bitter och inte kunna släppa!
Tyckte det stämde så bra. Och jag måste verkligen få säga att jag tror att jag uppskattar livet mer och mer för varje dag som går. Man vet aldrig hur morgondagen kommer att se ut. Och jag har verkligen lärt mig:
Livet går inte i repris!
Hur mycket hinner man på en dag?
-Frukosten är klar!
Alla traskade ner med mer eller mindre trötta steg och gäspningar. Efter frukosten funderade jag lite över hur dagen skulle se ut och vad som skulle behöva göras. Min första tanke var att slänga ut barnen en stund medans jag skulle valla mig själv och min sambo på en 1 timmes prommis. Och så blev det! Sedan var vi kvar ute och bl.a. skottade av förråds- och cyckelskjulstaket, då vart det gjort.
Hm, när vi sedan kom in så blev det julgranen och all julpynts tur att åka upp på vindan. Skönt, då får man lämna denna jul och börja tänka på det nya året.
Denna jul har mest gått till att tänka på Peters bortgång och på min mamma som är kvar på Åland. Tack Ludde för att du har varit över till vår mamma, det känns som om hon är helt själv och det gör inte denna sorg lättare. Jaha vad hände sedan efter att allt julpynt var undan röjt? Jo, Kim åkte på bio och vi andra åkte iväg och såg på nyårsrevyn bara så där hux flux. Men vem säger att allt skall vara inplanerat jämt? Och vad passade bättre än att avsluta dagen med en familjemiddag på restaurang Wiking. Sedan var det bara att åka hem och göra det sista innan julen är över............riva pepparkakshuset!
Före: Efter:
Så det enda som återstår av att göra idag eller rättare sagt inatt är att heja på Svenska juniorerna när dom spelar matchen mot USA. Det blir en spännande match som inte jag vill missa heller.......hm jag har väl inte blivit hockey tokig? Nä, skulle inte tro det men just nu är det spännande och se vilken medalj dom kommer hem med i bagaget.
