Tack till er alla som hörde av sig idag angående annonsen i Norran, det värmde. Jag är glad som har så många fina vänner runt mig.

I dagens (lördagen 9:e Jan) Norra kunde man läsa om vår älskade bror. Jag kan säga det är inte lätt att skriva. Vad och om ska man skriva. Man vill skriva så mycket man jag vill INTE skriva ett "CV". Det spelar väl ingen roll vart man har gått skola, vart man har jobbat eller vilka personer man har varit gift eller har barn med. Iallfall det blev ca 5 timmars skrivande och gråtande innan jag var klar Och innan Norran var nöjd, suck. Så här såg min färdiga "om Peter" ut först:

Peter Lundmark
Vår älskade pappa , son, vår bror och vän, har den 19 december på Röjskär Åland lämnat oss lugnt och fridfullt, endast 45 år gammal. Han var född och uppvuxen i Skellefteå, men flyttade i tidig ålder till Stockholm och sedan vidare till Åland. Där levde han de sista åren tillsammans med sina älskade barn Adam och Meja Barnen var verkligen allt och det som betydde mest för Peter.

De veckor som han inte hade barnen var han tyvärr en väldigt ensammen person, men lärde sig att leva med det. Men han var även tvungen att lära sig leva sin svåra cancer sjukdom som sedan även skulle ta honom ifrån oss. Peter ville aldrig ge upp han kämpade i så många år med denna cancer att man nästan glömde bort att han var sjuk ibland, han klagade aldrig. Han åkte mellan behandlingar från Åland till Uppsala helt själv. Trots sin svåra cancer gav han aldrig upp hoppet, han planerade in i det sista att nästa vår, nästa sommar då ska jag….. Men det kom aldrig en nästa vår eller sommar. Det kom bara en kall vinter.

I sommras var han så pigg och kände sig så strak. Peter gjorde en extra semestertripp med barnen till Leksand sommarland för att sedan köra hem till Norrland. Det sista han sa innan han åkte tillbaka till Åland var att vi skulle ses igen till jul, då skulle han och barnen komma hem igen. Men det blev inte så. Peter insjuknade på sin 45 årsdag, en månad senare skulle hans kropp inte orka mer Han själv ville aldrig ge upp, han kämpade och kämpade. Peter ville så mycket mer, han ville inte lämna sina barn han ville inte dö. Men kroppen orkade inte längre den var slut. Peter fick tillbringa de sista dagarna i sitt hem tackvare vår mamma som skötte om honom. Det känns så bra är att Peter fick somna in i I hemmets lugna vrå, det hus som han största delen har byggt själv med sina egna händer. Han fick lungt och fridfullt somna in med dom som betydde mest för honom vid sin sida, med sina älskade barn samt vår mor och en broder. Men deras händer i hans händer.

Jag pratade med Peter samma dag som hans vandring i livet var slut, jag fick säga de där sista orden till honom. Jag är så tacksamm som har fått ha honom som bror och vän. Jag ville så gärna berätta det en sista gång för honom, säga tack för allt han har gjort för mig han har alltid ställt upp när jag behövt hjälp. Jag ville berätta hur mycket vi kommer att sakna honom. Peter lyssnade men kunde inte svara, men jag vet att han hörde och förstog varje ord jag sa. Några timmar senare somnade han in, hans vandring i livet var då slut och med det även hans lidande.

Peter längtade alltid hem till norrland på sommaren och till jul, att få komma hem igen och träffa oss alla. Han längtade hem och vi längtade efter honom. Men nu står vi här med gråt och saknad. Men våra minnen kan ingen ta ifrån oss. Dom kommer alltid att leva vidare. Det känns tungt att han inte finns hos oss längre, att aldrig få höra hans röst eller hans underbara skratt, att aldrig få ge honom en kram.

Men en sak vet jag, att nu är det en till stjärnorna som lyser starkat på himmelen, och det är Peter och han kommer alltid att lysa över oss. Vi kommer att sakna Peter så mycket och det kommer alltid att saknas en speciel puzzelbit i våra hjärtan. Saknaden av honom kommer aldrig ta slut och minnena kommer aldrig att suddas ut. Inom oss alla lever han kvar och vi minns honom som den starka kämpen han var. Ibland liksom hejdar sig tiden ett slag och någonting alldeles oväntat sker Världen förändrar sig varje dag men ibland blir den aldrig densamma mer I minnet lever Peter kvar. Vi får tänka oss, som om han tog en promenad. Att Vi ses igen, inte nu men om ett tag!

Genom syster Jenny

Men innan allt vart och blev OK med Norran så var det bara halva texten kvar, suck!

Peter Lundmark, Röjskär, Åland, en älskad pappa, son, bror och vän, somnade lugnt och stilla in den 19 december. Han var född och uppvuxen i Skellefteå men flyttade i tidig ålder till Stockholm och sedan vidare till Åland. Där levde han de sista åren tillsammans med sina älskade barn, Adam och Meja.

Peter hade varit tvungen att lära sig leva med sin svåra cancersjukdom och gav aldrig upp hoppet. Han kämpade i många år och planerade in i det sista. En månad efter hans 45-årsdag orkade inte hans kropp mer, men själv ville han inte ge upp. Peter ville så mycket mer, och han ville inte lämna sina älskade barn Adam och Meja, han ville inte dö.

Peter fick tillbringa den sista tiden i hemmets lugna vrå, i det hus som han till största delen hade byggt själv. Han fick lugnt och fridfullt somna in med dem som betydde mest för honom vid sin sida, sina älskade barn, vår mor och en bror med deras händer i hans händer.

Jag pratade med Peter samma dag, jag fick säga honom hur glad jag är som har fått ha honom som bror och vän. Jag fick tacka honom för allt han gjort för mig, att han alltid ställt upp. Berättade hur mycket vi kommer att sakna honom. Peter lyssnade men kunde inte svara. Han hörde och förstod varje ord jag sa. Några timmar senare somnade han in, hans vandring i livet var då slut, även hans lidande.

Nu står vi här med gråt och saknad. Men våra minnen kan ingen ta ifrån oss. Det känns tungt att han inte finns hos oss längre, att aldrig få höra hans röst, hans underbara skratt, att aldrig få ge honom en kram. Men en sak vet jag, en av stjärnorna som lyser starkt på himmelen, det är Peter och han kommer alltid att lysa över oss. Det kommer att saknas en pusselbit i våra hjärtan. Inom oss alla lever Peter kvar och vi minns honom som den starka kämpe han var. Vi får tänka oss, som om han tog en promenad och vi ses igen, inte nu men om ett tag.

Systern Jenny