Idag fick jag vet en tråkig sak som hade hänt. Jag kände bara:
-Nä, inte nu igen! Jag orkar inte! Men det var sant, det var så.....
......min barndomskamrat var död. Jag fattar ingenting. Inte hon. Vad har hänt? Varför? Jag som skulle ringa henne...... Men som vanligt så tänker man bara och gör det inte. Vi var väldigt mycket med varandra när vi var yngre. Många fina minnen ihop. Men vi gick sedan åt varsitt håll och tappade kontakten. Men flera gånger har jag velat ringa henne. Inte idag, inte imorgon....jag hinner sen.... Men idag fick jag veta att jag han aldrig ringa henne. Hon gick över till andra sidan på midsommarhelgen. Vad som har hänt vet ingen som jag har pratat med. Men alla är lika chockade. Varför har vi inte fått veta något? Vi är så många som hade velat gå på begravningen. Vi är så många som har velat ta ett sista farväl.....farväl av en fin bardomsvän. Jag känner mig ännu en gång helt tom inombords....skulle bara vilja sätta mig ner och gråta. Gråta och minnas de fina minnerna.

Jag ska leta rätt på hennes grav.
Tända ett ljus och lägga dit en röd ros.
Det får bli mitt farväl från en barndomsvän.
Varför?
Men i minnet lever du kvar. Linda,Vila i frid!