Jag blir så ledsen på människor som bara tänker på sig själv och ingen annan. Ja, jag vet det finns en av varje sort. Jag vet även att det finns mer egon än andra. Men när är gränsen nådd? Om jag ska göra den här historian kort så började det så här igår: Vår mamma åkte ner till vår bror Ludde. Sedan åkte hon vidare till Åland idag. Vad möter henne när hon kommer till vår bror Peters "tomma" hus. Sopor som står kvar på bron sedan min brors bortgång, kylskpået var EJ tömt. blommorna som mamma ville ta hem men EJ fick, var nu döda. För dom hade man inte orkat vattna. Gräset var över 3 dm högt. Men man har orkat vara och plocka mer saker ur huset, man har även orkat vara och plocka från rabarberplantorna. Hur tänker man då man gör så här? Jag hoppas att inte barnen har varit med till huset och sett detta. För det kan inte vara en rolig syn......allt blev så mycket mer tydligt. Peter kommer aldrig mer tillbaka. Tillbaka till det fina hus han har byggt upp till sina barn......det stod där så bortglömt.....som om det fina på Röjskär aldrig mer kommer tillbaka. Allt skall bara glömmas....men jag kommer aldrig att glömma mina fina minnen. Stackars mamma som var tvungen att komma och se detta. När hon ringde och bad om en nyckel igår så hade man ingen nyckel. Men konstigt att grannarna såg att man då var innna i huset och hämtade ännu mer saker...utan nyckel? Hur går det till? När mamma var till graven idag så var det inte den gravsten som man hade bestämt, det var en helt annan. Ja, vad säger man? Man blir bara så ledsen. Imorgon är det bodelning. Det tog ju bara över 5 månader....får det verkligen gå till så här? Så imorgon kommer ännu en tung dag.... En stor kram till mamma. Du är så fin.