Det känns som om det aldrig tar slut någon gång. Det få som aldrig bli klart. Men idag var det iallafall dax för boupptäckningen. Jag hade så jä..la ont i magen. Skulle jag kunna hålla mig från att bli riktigt jäkla förbannad eller skulle tårarna vara nära. Det gick bra men jag kände att jag visade verkligen på vilken sida jag stod på.......min brors såklart. Jag ifrågasatte en del punkter. Det var inte långt till tårarna skulle rinna på min kind när vi började att prata om Peters hus. Vad skulle nu hända med det? Jag har lovat honom att det INTE skulle säljas. Och det kommer det inte att göra heller, det ska hyras ut tills Adam är 18 år. Och för mig släppte det en stor sten från bröstet.....Peter fick som han ville, att hans barn skulle få bo där. Sedan när jag lämnade in ett kvitto på blommor som jag köpte till barnen så dom skulle få ha på begravningen samt ett hjärta av mossa till graven......för det var inte beställt......vart det heta diskutioner hos vissa.... Det som svider mest hos vissa är nog att Peter har skrivit ett testamente. Så det blev inte som alla hade tänkt sig.....,.