När jag kom hem från jobbet i torsdags så var det ännu ett brev.

Hur orkar man strida hela tiden. Jag förstår inte. Men ännu en gång så skulle Peters sista vilja tas upp, denna gång på Ålands Tingsrätt. 
På fredag kl 15 skulle tinget lämna sitt beslut. Hela den dagen var som en dimma för mig. Varför? Varför hela tiden strida? Hur orkar man? Varför inte samarbeta och göra det så bra som möjlig för barnens skull? Det ända som gäller är ju att barnen skall ha det bra i sin framtid. Att huset som Peter har byggt skall finnas kvar och att dom själva den dagen får fatta ett eget beslut om vad som skall göras. När mailet och beslutet kom från tinget visste jag inte om jag skulle våga läsa det. Vilket beslut hade dom tagit?
Men när jag läste vad som stod så blev jag så glad. Peters ord och vilja är det som gäller. Tack till alla mina underbara vänner som ännu en gång fick hålla alla tummarna och tänkte på min bror. Ni betyder så mycket.

Henke visste att jag hade haft en tuff dag med många tankar och känslor. Gullig som han är så kommer han med jätte fina blommor.