Det har varit en tung helg på Åland. Jag har inte orkat skriva något under helgen. Men jag ska nu göra ett försök. Men tårarna rinner på kinden hela tiden. Tar aldrig tårarna slut?
Båtresan över blev jobbig när vi närmade oss Åland för mamma. Det blev som mer verkligt att vi nu skulle få träffa Peter, krama om honom och säga:
-Nu finns vi hos dig. Vi är här nu.
Vi åkt först hem till Peter. Men det var en otäck känsla att kliva in i det tomma huset. Det var något som saknades, famnen som brukade krama om en och säga välkommen hit. Vi lämnade packningen och åkte genast iväg till lassa. Hur skulle man reagera när man såg honom? Skulle man kunna hålla borta tårarna? Jag hade så ont i magen. Det som var roligt i det hela tråkiga var att min bror inte visste att jag skulle komma. Och han trodde att mamma skulle komma först på lördag. Det skulle bli en överraskning. Jag visste att han skulle bli jätte glad över att se oss där.
En sköterska mötte oss och gick in till Peter och frågade om vi fick komma in. Givetvis gick det bra. Vi öppnade dörren. Det första vi möttes utav var min fina bror som låg i sängen med syrgas, blod- och droppåse. Det kan inte vara sant? Min fina bror låg där så uttärd. Varför just han? Peters fina ansikte var nu så tunnt så tunnt, hans fina ögon är så trötta och gula. Men blicken vi fick av honom när vi klev in var så glädjande att se. Det fanns en glimt i dessa trötta ögon. Det fanns en glädje i hans ögon att vi kom, han blev så lugn. Det var nog en trygghet att vi var hos honom nu, en trygghet om att nu var han inte ensammen längre. Min bror har tyvärr levt ett väldigt ensamt liv. Och det kunde jag verkligen förstå när telefonen aldrig ringde under den tiden jag var hos honom. INGEN ringde, är det ingen som vill kolla hur han mår? Det gjorde mig så ledsen. Var fanns alla som han behöver stöd och kraft av nu? Jag tyckte så synd om honom?
Vi satt hos honom en stund. Sedan såg vi att han behövde sova och vi sa då att vi åker iväg men kommer tillbaka senare under kvällen.
Vi åkte iväg för att köpa en blombukett. Till vem? Jo, i min brors ensamhet så fanns det faktiskt en riktig ängel som har varit ett stort stöd för min bror under denna svåra tid.
Den ena ängeln heter Nina och den andra är min mamma.
Och jag skulle önska att det fanns mer människor som henne. Många vänner flyr när man behöver dom som mest. Men hon har varit en stöttande hand för Peter. Tack! Det kände skönt att veta att det fanns en som har brytt sig om honom i hans ensamhet.
Sedan åkte vi upp till Peter igen. Men han var väldigt trött och slut. Vi satt med honom en stund. Jag strök honom på armen och lovade att vi skulle komma tillbaka imorgon. Att lämna min bror på lassa och åka tillbka till huset som han har byggt kändes så tungt och tomt utan honom.
På lördag åkte vi direkt upp på lassa och hämtade hem Peter. Han hade då på morgonen fått mer blod och dropp. Han var slut men glad över att få komma hem en stund. Peters fötter och händer var jättesvullna och ömma han hade väldigt ont men klagade aldrig. Han gjorde allt för att hålla sig vaken och vara med under dagen Vi ordnade så att barnen kunde komma över under dagen och träffa sin pappa. Jag sa att barnen skulle gå och krama om sin honom, det syntes att han belv glad.
Han hade nog förändrats väldigt mycket sedan dom träffade honom men det kändes bra att dom fick se det. Vi spelade spel, Peter orkade inte vara med men satt hela tiden och tittade på med sina trötta
fina ögon. Han ville så gärna vara med. Sedan skulle vi fika, barnen förstog inte riktigt varför inte Peter fikade mer än en liten bit från en pepparkaka. Hur ska man förklara för barnen? Det är så svårt? Peter kan inte äta så mycket nu.
Adam sa:
-Pappa, du tycker ju om dom här bullarna. Det är ju dom du alltid köper när vi skall åka och bada. Varför fikar du inte? Pappa?
Jag och barnen var även in till stan och shoppade lite kläder till dom. Det var väldigt uppskattat av min bror, det syntes. Det var så roligt att se barnens glädje att få något nytt.
-Tack syrran! Det där behövde dom verkligen! : sa Peter
Barnen åkte sedan hem och vi skulle tillbaka med Peter till Lassa. Klumpen i min mage kom tillbaka när vi kom till lassa. Imorgon bitti skulle jag åka hem igen. Jag kramade om min älskade bror.Var detta den sista kramen? Var det sista gången jag skulle få stryka min bror i håret? Var det sista gången jag skulle se honom i ögonen? Var det sista gången jag skulle möta hans blick? Mina tårar bara rann. Jag ville inte lämna honom. Jag ville inte lämna honom ensammen. Jag ville vara hos honom. Men jag var tvungen att gå. Jag tittade på honom där han låg, vinkade och sa hejdå, sedan stängde jag dörren. Det var så jobbigt så jobbigt. Jag och mamma grät båda 2 när vi gick mot bilen. Jag ville inte gå därifrån, inte lämna honom ensammen, jag vill finnas hos honom.
Det som känns skönt är att jag har fått visa honom att jag bryr mig. Jag har fått ge honom flera kramar och jag har sagt att jag kämpar med honom. Jag har fått hålla Peters hand och säga tack för att just han är min bror. Jag fick även tacka honom för allt han har gjort för mig när min pappa gick bort. Han tittade på mig, krama om mig pussade mig på handen och log. Sedan sa han:
- Tack syrran!
Det var ett av dom få gånger han log ihelgen
På söndagmorgon åkte jag och mamma tidigt iväg till färjan som jag skulle åka med. Både jag och mamma grät. Jag grät för att jag ville varken lämna mamma eller Peter. Det var så tungt att åka iväg. Men jag är glad över att mina vänner sa att jag skulle åka när jag var så ledsen. Jag är glad över att ha vänner. För jag hoppas att jag aldrig kommer att bli så ensammen som min bror har varit.
När färjan var mellan Åland och Sverige ringer min telefon. Jag tar upp den och svarade. Gissa vem det var? Det var Peter! Ni kan ju tänka er hur glad jag blev.
Men en röst som var slut men tog sig kraft att säga:
-Hej syrran. Jag vill bara säga tack för att du har ställt upp. Tack för att du kom hit.
Dom orden kommer alltid att klinga i mina öron.
