Igår när jag rignde min bror så sov han. Mamma sa att han sovit i stort sett hela dagen. När jag la på luren så grät jag hela kvällen. Det är så jäkla jobbigt att vara så långt ifrån honom, jag vill vara på Åland hålla Peters hand och stryka på hans kind. Varför? Jag var orolig hela kvällen. Sedan gjorde det inte lättare av att veta att hans barn fått veta under dagen att deras pappa var jätte sjuk. Ville få vara med och krama om dom, gråta med dom. Vara en trygghet. Tur att jag har enormt kärleksfull sambo som verkligen förstår hur jag mår. Jag är så orolig, vill inte förlora min bror men måste ändå inse........det finns inget hopp denna gång. Men jag vill ALDRIG ge upp och Peter har lovat mig det. Tillsammans skall vi kämpa! Under kan ju alltid ske!