Idag är det 1 vecka sedan min älskade bror somnade in kl 20:28. Det är fortfarande ofattbart att han inte finns hos oss, att han aldrig mer kommer att ringa och säga: -Tja! Har du pratat med morsan? Jag och min familj hedrade honom med 1 tyst minut. Ni kan ju gissa om tårarna rann? Fastänn det har varit jul så har man inte kunnat släppa tankarna, varför just Peter? Fan, vad jag saknar honom och hans kommentarer, röst och hans tankar om allt och alla. Vi var så nära varandra men ändå flera mil ifrån. Ingen kommer att fylla Peters tomrum ingen kommer att få mig att känna sig så omtyckt som syster som han. Peter älskade mig för den jag var och sa precis vad han tyckte och tänkte. Tyckte han annars än mig så stog han för det, och jag kunde säga vad jag tyckte och tänkte till honom. Peter var ärlig och rak, som man säger: ärlighet varar längst. Sedan fanns han ALLTID där när jag var ledsen och behövde tröst. Jag vet att du finns hos mig även idag när jag är ledsen, jag bad dig ge mig tecken..............tack Peter!