....vem har sagt att det ska vara problemfritt ? Eller en dans på rosor? Jag förstår ibland att jag börjar bli gråhårig fniss. Som dom säger små barn små bekymmer, stora barn stora bekymmer. Dagen började så här:
Måndagmorgon gääässspppp man är alltid lika trött. Det sista man säger till barnen innan man åker till jobbet den stormiga dag är:
-Är nu snälla mot varandra.......
Varav alla bara
-Jaa, hejdå mammma.
Klockan 8 ringer Kim och gnäll/grina/skriker:
 -Jag kan inte låsa dörren. Jag är innelåst.
Jag frågar honom varför, jo Alexandra har slagit igen dörren bla bla bla. Jag kan inte dra hela historien här för det skulle inte rymmas, men de skyller på varandra och igen har gjort fel, som vanligt. Det slutar med att Kim går altanvägen.

Sedan har vi kvartsamtal med Kim och det kan man väl säga kortfattat.
Ids inte, vill inte, ska inte, orkar inte, ingen annan gör det. Skolmaten är dålig = orkar mindre

Både vi och fröken säger att han kan bara om han vill och ids. Han är en enormt bra kompis och jobbar jättebra om han sitter själv och inte pratar med någon. Så nu sitter han själv. Han kommer att få hårdare krav att jobba på lektionerna, annars blir det mer läxa.

Nu ska vi avsluta denna stormiga dag (har varit storm ute och inne hi hi) med att baka lussebullar. Ska bli gott att fika till kvällsfikat med ett glas kall mjölk