Kände direkt på morgonen att det skulle bli en jobbig dag, igen. Just dom här första dagarna som har en betydelse utan min pappa är väldigt jobbiga och kommer alltid att vara det, 1:a födelsedagen, julen, farsdag mm är enormt jobbiga. Saknaden är stor och tomheten är enorm.

Till min älskade pappa på farsdag:
Jag ser ditt lekfulla skratt framför för mig. Den där levande och äkta livsglädjen. Det förnöjda leendet när du hade rätt och jag fel.
- Mm sa du, vad var det pappa sa.
Min älskade Pappa, du som klarade allt. Hur ska jag klara av att leva nu när du inte finns. Du blev sjuk. Jag hörde på din röst och jag såg i dina ögon att  snart är det över. Du var min stora starka Pappa, men den här gången kom du inte hem. Ödet skulle vinna. Jag har så svårt att se någon meningen med det här. Och jag hade så svårt att förstå hur jag skulle orka. Jag visste att jag var tvungen att leva vidare, men jag visste inte hur. Det blev  så tomt utan dig. Jag blev så ensam utan dig. Du är den som jag alltid har vetat fanns kvar. Du har alltid funnits där för mig.
Men nu är du inte här.
Pappa, varför lämnade du mig? Saknar dig så.
Grattis pappa på farsdag.
Vi ses igen i Nagialia, inte nu men om ett tag. Kram din dotter.